Väntrum

Kan inte tänka mig nåt mer opersonligt än väntrum. Personal med antingen näsor upp i taket eller huvudet ner mot golvet. Det är som att de inte vill se att man sitter där. "hjälp! Mer jobb!" tänker de säkert. Var och en går förbi mig 3-4 gånger var. Två äldre män satt och väntade som jag. Stolarna var placerade alldeles för nära varann. Harklande och snorande, man kunde till och med höra hur de svalde.. Så läskigt nära satt vi varann. Man kunde känna deras dubbeldusch lukter och skinnlukten från jackorna som knarra när de rätta till sig i stolarna. De blev uppropade en efter en. Det kändes som evigheter tills det var min tur. Klockan blev 15:00 då skulle det vara min tur. 5min gick då hade jag överseende, 10min gick jag blev fundersam och trodde jag hade tagit fel på dag/tid, 15min gick jag blev irriterad... Gick fram till ett bord med en massa papper och en ringklocka. Den tryckte jag på bestämt och skämdes i samma sekund och en kort, kort liten dam kom ut i små klackskor. "Oj! Ett ögonblick" Klick, klack, klick, klack.
"Kim var det ja, förlåt jag var bara tvungen att få i mig lite kaffe" och genast kände jag skuld att jag hade avbrutit henne i sin kaffepaus. Vad konstigt egentligen...

Imorn ska jag dit igen...